Kategorier
En modern förening Jämställd idrott

Varför är det så svårt?

På hemväg någonstans i luften fångar en tidningsartkel min uppmärksamhet. Den är en påminnelse om mitt tidigare liv. Det jag levde i golfens värld, och under ganska många år i männens egen lilla bubbla i det som var herrarnas eget golfförbund, i England. Sen jag lämnade 2011 har man i England gjort det enda raka och slagit ihop sina förbund, damernas och herrarnas, till ett samlat England Golf. I USA är förbundet, United States Golf Association till för både herrar och damer. Trots det tycks det inte som om denna öppenhet slagit igenom på alla håll. I proffskretsar där organisationen heter PGA, främst bestående av de som återfinns som tränare, ”Directors of Golf” eller liknande på klubbar, var det nyligen ganska stor uppståndelse efter att presidenten, Ted Bishop, kallat Ian Poulter för ”little girl” i ett tämligen nedvärderande twitter-inlägg.

Ett annat intressant inlägg serverades av damtourens (LPGA-tour) chef, Mike Whan, vid en galamiddag nyligen då han förklarade för (sina) spelare att han har tre pojkar hemma, men hade han haft flickor hade de haft affisher med Inbee Park och Stacey Lewis (toppspelarna på LPGA) på väggen i sina rum.

Bishop fick gå, Whan är så vitt jag vet kvar, och som om undrens tid inte är förbi ska PGA-presidenten nu efterträdas av en kvinna, Suzy Whaley. Suzy är en etablerad och erkänd tränare med spelarbakgrund från touren. Dessutom har hon peggat upp med herrarna i Greater Hartford Open på PGA Tour. Nog blir det intressant att se vad Whaley ska hitta på? Är det kanske läge att få dam- och herrorganisationerna att komma samman? Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt kliv för golf…

Kategorier
Coaching och ledarskap Kommunikation

Sir Clive is coming…

I maj nästa år är det dags för svensk idrotts andra Elitidrottkonferens. Denna gång är det Göteborg som står för värdskapet, i och med att Chalmers och Göteborgs Universitet ska samarbete. Det är ruskigt spännande att börja planera för konferensen. Idéer sprutar och ska varsamt kokas ned till ett program som både håller ihop och mest av allt inspirerar de deltagande.

I veckan lyfte jag (gör man förresten det nu för tiden?) på luren för att ringa Sir Clive, med Woodward som efternamn. Jag hade turen att lära känna denna nationshjälte medan jag jobbade i England. En ikon i brittisk idrott – men i det närmaste helt okänd i svensk. Hur kan det komma sig?

Clive Woodward blev Englands första heltidsanställde Förbundskapten (Head Coach) i rugy (football union) 1997. Just i det skedet lämnade rugbyn de amatörideal den så länge försvarat för att övergå till att bli professionell. Ligaklubbarna fick större och större makt och slitningar med de counties (distrikt) som sedan tidigare styrde den nationella och internationella rugbyn uppstod allt oftare. Clive drog in som en virvelvind, gjorde sig osams med ett antal men hävdade envist att han skulle bedömas endast på de resultat England presterade. När laget stod som segrare mot Australien i finalen av Rugby World Cup 2003 var det därför helt logiskt att Clive fick ta emot sin riddartitel (knighthood) i ”the Queen’s New Year’s honours” för sina tjänster inom rugbyn.

När London OS kom 2012 hade Clive klivit vidare och som ”Chef de Missión” för Team GB var han en av de som la grunden för det succéartade hemmaspel som avhölls. I maj 2015 kommer han till Göteborg för att dela med sig till svensk idrott. Jag hoppas att jag till dess hinner få folk att förstå hur stort det är…

Läs mer på www.clivewoodward.com.