Denna vecka är det stora saker på gång i golfvärlden. Ryder Cup gästar Gleneagles i Skottland och det känns nästan overkligt att dagen är kommen. Redan då jag fortfarande jobbade i England, innan 2011, pratade vi om hur arrangemanget skulle bli och hur man efteråt skulle jobba med ”the legacy” eller arvet efter tävlingen. Det är ju närmast ett mantra numera – vad ska det stora evenemanget ge för utvecklingen i såväl närmiljön som den idrott som det specifikt handlar om i landet. En förklaring till detta är naturligtvis de kolossala summor det handlar om i insats för att stå som värd för ett dylikt schabrak. På samma linje är det logiskt att IOK-presidenten Thomas Bach pratar om vikten av att framtida OS-kandidatstäder kan visa på hållbarhet. Den intressanta frågan är ju dock om detta går att finna.

Vid middagen igår kväll i samband med PGA Teaching & Coaching Conference får jag frågan om Sverige kommer att söka Ryder Cup. Som evenemang har tävlingen slagit in på samma linje som OS och när Frankrike ska arrangera 2018 står såväl det franska golfförbundet som regeringen och staden bakom. Men hur många länder klarar och än mer, är ens intresserade av detta när insatsen närmar sig helt orimliga nivåer?

Vad som är inom rimlig gräns har väl dock olika definitioner tänker jag då jag läser International NY Times specialbilaga om Singapores Grand Prix som går till helgen. Ett gigantiskt party drar in då såväl kval som race körs på kvällstid. Och frågan är förstås vad som i slutänden står på sista raden – svarta eller röda siffror? Och svaret på det lär som alltid bero på hur man räknar. Det blev inget fotbolls-EM i Stockholm 2020 – men istället för att gräva ned oss över detta kanske en rejäl satsning är motmedlet. Stockholm Grand Prix en julinatt 2025, nog verkar det aningen lockande, eller?