Kategorier
Idrottens roll i samhället Kommunikation

Vem vågar – och vem vinner?

Denna vecka är det stora saker på gång i golfvärlden. Ryder Cup gästar Gleneagles i Skottland och det känns nästan overkligt att dagen är kommen. Redan då jag fortfarande jobbade i England, innan 2011, pratade vi om hur arrangemanget skulle bli och hur man efteråt skulle jobba med ”the legacy” eller arvet efter tävlingen. Det är ju närmast ett mantra numera – vad ska det stora evenemanget ge för utvecklingen i såväl närmiljön som den idrott som det specifikt handlar om i landet. En förklaring till detta är naturligtvis de kolossala summor det handlar om i insats för att stå som värd för ett dylikt schabrak. På samma linje är det logiskt att IOK-presidenten Thomas Bach pratar om vikten av att framtida OS-kandidatstäder kan visa på hållbarhet. Den intressanta frågan är ju dock om detta går att finna.

Vid middagen igår kväll i samband med PGA Teaching & Coaching Conference får jag frågan om Sverige kommer att söka Ryder Cup. Som evenemang har tävlingen slagit in på samma linje som OS och när Frankrike ska arrangera 2018 står såväl det franska golfförbundet som regeringen och staden bakom. Men hur många länder klarar och än mer, är ens intresserade av detta när insatsen närmar sig helt orimliga nivåer?

Vad som är inom rimlig gräns har väl dock olika definitioner tänker jag då jag läser International NY Times specialbilaga om Singapores Grand Prix som går till helgen. Ett gigantiskt party drar in då såväl kval som race körs på kvällstid. Och frågan är förstås vad som i slutänden står på sista raden – svarta eller röda siffror? Och svaret på det lär som alltid bero på hur man räknar. Det blev inget fotbolls-EM i Stockholm 2020 – men istället för att gräva ned oss över detta kanske en rejäl satsning är motmedlet. Stockholm Grand Prix en julinatt 2025, nog verkar det aningen lockande, eller?

Kategorier
Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Kampen om uppmärksamheten – full av förlorare?

UK Sports nyhetsbrev landar regelbundet i min inkorg. Den här gången körs ett slags upprop kring #medalmoments där man ber människor uppmärksamma minnen från tidigare framgångshistorier. Jag försöker leta i mitt eget minne vad jag gjorde eller minns från tidigare svenska framgångar. Det är helt blankt! Jo, förstås minns jag herrarnas fotbolls -VM 1994. Då var vi några kompisar som tyckte det var en bra idé att nattbada i en fontän i Sandviken. Var den idén kom från ska jag låta vara osagt. Utöver detta är det tomt.

Frågan är om det är jag som är konstig eller om det där med inspiration och idrottsframgångar blivit allt svårare att koppla ihop? Vi inom idrotten brukar ju hävda att våra medaljer får unga att börja med och att satsa på idrott. Det finns dock forskning som tyder på att det där hade större effekt tidigare. Förmodligen handlar det om den allt större konkurrensen om människors uppmärksamhet. Enda anledningen till att mina barn vet att det varit Finnkamp i helgen är att vi på lördagsmorgonen stötte på ett gäng landslagsklädda på Cityterminalen. Snabbt drog pappa historien om tvekampen med Finland och hur speciell och spännande den är. Sen visade det sig att de blågula i själva verket var Atea-anställda i väntan på bussar till Bosön för ett stort företagsevent. Därmed tror jag att jag måste erkänna att Finnkampens, och många andra storslagna mästerskaps, betydelse för i alla fall mina barns idrottande inte är direkt väsentlig. Nya idéer – ja tack!