Idag har jag läst en studie. Jo, det händer emellanåt att jag gör det. Men sällan eller aldrig berör de mig som denna studie gjort. Det var nämligen en framtidsstudie. Och det är egentligen inget unikt med det heller eftersom såna tycks dyka upp litet både nu och då. Grejen med den här dock är att den skrevs 1989! Med andra ord sitter jag här med facit och när författarna av studien tar riktig sats och blickar fram mot det Sverige som väntar, eller skulle kunna vänta beroende på de val vi som befolkning gör, 2015, ja då går det nog nu att säga hur det blev. Studien det handlar om är röd till skalet och kallas Morgondagens Idrott.

På pedagogiskt vis har studien tecknat två bilder av Sverige 2015. En som får mina nackhår att resa sig och en som ger bilden av en riktigt härlig tillvaro. Gissa vilken som är mest lik den rådande? Sverige 2015 beskrivs som Turbo Sverige. Här är det enkelt att känna igen ”snabb-familjen” där hemmen liknar flygplatser, eller sambandscentraler, med barn, halvsyskon, far- och morföräldrar jämt på in- eller utgående. Den som är hemma när barnen kommer hem ger dem snabbt ett mellanmål innan de skjutsas hit och dit till matcher, scouter, musiklektioner, dansklasser, ridlektioner och träningar. Föräldrarna hastar till möten med barnens lärare, fritidsledare eller till egna kurser och föreningsuppdrag. Nog är vi några som känner igen oss i den versionen av Sverige 2015?

Bättre känns det i magen att läsa om den alternativa bilden. Här beskrivs hur ”närföreningar” för motion, friluftsliv, barn- och ungdomsverksamhet växte fram under 90-talet. Alla åldrar finns med i föreningen och barn tas naturligt om hand och får lära sig grundidrotter som löpning, hopp, kast, klättring, simning och bollspel. Idrotterna utgår från lokalsamhällets möjligheter och traditioner och anpassas efter årstiderna.

Nej, jag tror det är dags att mobilisera grannskapet. Trots allt är ju framtiden vad vi gör den till. Sverige 2040 – här kommer vi!