Jag borde förmodligen skriva om 7-1, 0-0 och kanske 4-2, men det gör jag inte. Istället tar jag avstamp i 6-7, 6-4, 7-6, 5-7, 6-4 och kanske 6-3 samt 6-0. Någonstans där finns skillnaden mellan fotbolls-VM och Wimbledon. Jag hade turen i år att se den senare på brittisk tv. Herrarnas final var utan tvekan en av de mest rafflande uppgörelser som kunnat skådas på en idrottsarena. Lägg till det John McEnroes klokskap(!?) från kommentatorsbåset tillsammans med litet engelsk tennishistoria och upplevelsen är total. Nej, damernas final nådde inte samma raffelnivå men bara att den spelas är faktiskt på sitt sätt enastående. Det är inte överallt som kvinnors och mäns främsta tävlingar avgörs i samma sammanhang. I Wimbledon införde man damklass 1884. Och inte nog med det. Här spelas 2014 också herr- och damdubbel, mixed dubbel, pojk- och flickklass, dubbel för pojkar och flickor, veterandubbel damer och herrar och dubbel för damer och herrar i rullstolstennis. Alla får inte visa upp sig på BBC till McEnroes kommentering men nog börjar detta likna idrott för alla och dessutom på liknande villkor? Eller i alla fall på samma gräs. Och nog är det intressant att detta sker i en miljö som av många nog skulle anses som stockkonservativ?

Som en av tennisens Grand Slams gör Wimbledon som de övriga och ger vinnaren bland damerna samma prischeck som segrande herre. Ett år som detta då damernas final var över på en timme och herrarnas tog dryga fyra dyker synpunkter upp om att det väl knappast är att betrakta som lika lön för lika arbete. Den diskussionen lär ju fortsätta men efter att dåvarande idrottsministern, Tessa Jowell, 2002 sa att Wimbledon borde ansluta sig till det moderna samhället (och införa jämställda prissummor) är det inte nu dags att säga åt det så kallade moderna samhället att ansluta sig till Wimbledon?