Idag går ansökningstiden ut för projekt inom ramen för EU:s omfattande program Erasmus+. Idrotten har för första gången chansen att vara med och ganska stora pengar ska fördelas. Bland annat finns pengar att söka inom ”good governance”. Detta fenomen har ju egentligen att göra med hela idrottens grundidé om rent spel och etik. Här handlar det dock främst om vad som sker i styrelserum, på årsmöten och även utanför planen kopplat till spel och matchfixing. Ett annat område är idrottares dubbla karriärer (elitidrott och studier) där det förstås finns massor att göra för att förbättra såväl den idrottsliga som den utbildningsmässiga karriären. RF är delaktiga i ett antal projekt och ansökningsprocessen har varit minst sagt rigorös. I flera fall lutar vi oss mot starka akademiska partners som är vana att hantera ansökningar av stort format. Sedan tidigare är RF också medverkande i beviljade EU-projekt och alltmedan jag läser dagens krönika av Emma Stenström i Dagens Industri slås jag av hur knepigt det är att ha fler än ett mål. Jag tänker på hur hela grundtanken med EU är att väva Europas nationer och människor närmare varandra. Och i de EU projekt jag varit delaktig i kan jag verkligen vidimera att så sker. Den samverkan som uppstår hade helt enkelt aldrig hänt utan incitamentet av en projektansökan. Samtidigt kräver dessa projekt mobilitet, dvs resande och fysiskt mötande. Och hur sjutton ska det, i bredare perspektiv än bara mitt och övriga projektdeltagares aktiviteter, gå ihop med hur vi vill att utsläpp och miljömål ska hanteras?

Emma i DI skriver om hur hon och sonen ägnat somrarna, och lär göra så även i år, åt resande och utforskande. Resultatet är en världsvan pojke med perspektiv. En havssköldpadda helt enkelt som kineserna tydligen uttrycker det. För vem vill vara en landsköldpappa, dvs den som hållt sig hemma? Möjligen den som har ansvar för miljömålen. Det är tur man inte är politiker…