Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället

Det berömda både ock…

Idag går ansökningstiden ut för projekt inom ramen för EU:s omfattande program Erasmus+. Idrotten har för första gången chansen att vara med och ganska stora pengar ska fördelas. Bland annat finns pengar att söka inom ”good governance”. Detta fenomen har ju egentligen att göra med hela idrottens grundidé om rent spel och etik. Här handlar det dock främst om vad som sker i styrelserum, på årsmöten och även utanför planen kopplat till spel och matchfixing. Ett annat område är idrottares dubbla karriärer (elitidrott och studier) där det förstås finns massor att göra för att förbättra såväl den idrottsliga som den utbildningsmässiga karriären. RF är delaktiga i ett antal projekt och ansökningsprocessen har varit minst sagt rigorös. I flera fall lutar vi oss mot starka akademiska partners som är vana att hantera ansökningar av stort format. Sedan tidigare är RF också medverkande i beviljade EU-projekt och alltmedan jag läser dagens krönika av Emma Stenström i Dagens Industri slås jag av hur knepigt det är att ha fler än ett mål. Jag tänker på hur hela grundtanken med EU är att väva Europas nationer och människor närmare varandra. Och i de EU projekt jag varit delaktig i kan jag verkligen vidimera att så sker. Den samverkan som uppstår hade helt enkelt aldrig hänt utan incitamentet av en projektansökan. Samtidigt kräver dessa projekt mobilitet, dvs resande och fysiskt mötande. Och hur sjutton ska det, i bredare perspektiv än bara mitt och övriga projektdeltagares aktiviteter, gå ihop med hur vi vill att utsläpp och miljömål ska hanteras?

Emma i DI skriver om hur hon och sonen ägnat somrarna, och lär göra så även i år, åt resande och utforskande. Resultatet är en världsvan pojke med perspektiv. En havssköldpadda helt enkelt som kineserna tydligen uttrycker det. För vem vill vara en landsköldpappa, dvs den som hållt sig hemma? Möjligen den som har ansvar för miljömålen. Det är tur man inte är politiker…

Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

The road to Rio

David Epstein, journalisten bakom ”The Sports Gene” har skrivit en artikel i NY Times om barn- och ungdomsidrotten i New York och i USA i allmänhet. I jämförelse med hur tidig specialisering och selektering eller utslagning framställs där tycks våra bekymmer i svensk idrott som en ljum västanfläkt. Jag tipsade David på Twitter om var anvisningar för god barn- och ungdomsidrott finns att hitta. Tycker att vi kan bjuda det stora landet i väster på det…

Någon timme innan jag ska somna i soffan till Holland-Spanien (min sista minnesbild är 1-0 Spanien varför jag tror samtliga spelare i det laget gjorde som jag) tar jag cykeln till Konsum på den väg som går förbi IP. Där är det match och jag stannar till. Grabbarna är små, tröjorna svarta eller grönvita och det starkaste intrycket utan tvekan hur gigantisk planen är. Epstein skriver om hur brasilianska barn växer upp med futsal, där bollkontakten är upp till fem gånger så frekvent som i vanlig fotboll. Den största utmaningen för vad jag såg igår är nog att 5 x 0 ju fortfarande är 0. Så visst behöver idrotten i allmänhet och kanske fotbollen i synnerhet futsaliseras. Och därmed hoppas jag att ledarna inte gjorde vad jag gjorde igår. Dvs vad Spanien måste ha gjort…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Världens bästa idrott – barnens bästa?

Så är de äntligen publicerade. Anvisningarna för barn- och ungdomsidrott. Det tog ett år från riksidrottsstyrelsens uppdrag till dess beslut. Den tiden har varit intensiv. Förändring i en rörelse av idrottens slag bygger på engagemang, delaktighet och diskussion. Framtiden får så klart utvisa vilken effekt såväl samtal som riktlinjer får men att de goda krafterna är både många och starka, det är helt klart.

Passande nog publicerades förtydligandet av Idrotten vills riktlinjer samma dag som SVT firade 20-årsminnet av bronshjältarna från herrarnas fotbolls-VM i USA 1994. För en tid sedan träffade jag Jesper Blomqvist, på en frukost i idrottens tecken i riksdagen, som berättade om sin barndoms idrottande i Tavelsjö. Många olika idrotter tävlade om hans talang och åtskilliga var de timmar han ägnade åt att både testa och utveckla sin förmåga, oftast i spontan form.

Jesper, jag och de flesta andra är överens om att det är bra att idrotta mycket, av alla tänkbara skäl. Ska det ske med utgångspunkt från barnets perspektiv krävs det att lust, glädje och vilja är styrande. Som småbarnsförälder på Lidingö har Jesper idéer om hur man kan organisera en modern form av spontanidrott där den som vill ges möjlighet att lägga timme efter timme på fotbollsplanen men samtidigt har alla chanser att också ägna sig åt andra idrotter. För framtida VM hjältars, och glada barns, skull hoppas jag att någon lyssnar. Och jag tror att Jesper skulle gilla de anvisningar RS faställt!