Det var en tidig lördagsmorgon. Det är det väl varje lördag men som tur är behöver jag inte ge mig upp med tuppen varje helg. Den här gången stod det dock Hammarbyspelen på schemat. Sätrahallen invaderas av barn och ungdomar, från 11 år och uppåt. Det är härlig energi. Tillsammans med övriga funktionärer ”checkar” jag in och får en igenkännbar blå tröja. Det är mitt första spel och jag ska tjänstgöra i trestegsgropen.

Strax efter registrering stöter jag på dagens speaker. Han heter Willy Berggren och berättar att han gör sitt 45:e spel. Puh tänker jag. Var ska vi hitta såna som Willy i framtiden? Till vardags är han stark man bakom Sport Campus Sweden som ger idrottare chansen att kombinera sin satsning med studier. Och när han inte gör det är det Hammarby IF som gäller. Var gränsen går däremellan vet nog bara Willy.

Många lär de talanger vara som passerat revy framför Willys ögon. Några har säkert nått långt i sin idrottskarriär. Andra har antagligen droppat av under tonårstiden. Just det vet vi ju är idrottens kanske största utmaning. När jag vandrar runt i Sätrahallen reflekterar jag över hur det jag ser eventuellt kan påverka denna avdroppning. Det här är verkligen ”på riktigt”. Prispall, medaljer, resultatlistor anslagna på väggen och utan något tvivel får såväl barn som andra veta vem som är riktigt duktig och vem som har en bit kvar. Sådan är ju idrotten men det är nog värt att undra om den behöver vara det för 11-åringar. Tävlingen blir lätt en fråga om fysisk mognad, snarare än något annat. Samtidigt är friidrott ganska tacksamt om man vill se till sin egen prestation. Varje gren ger ju ett exakt kvitto i minuter, sekunder eller meter och centimeter. En variant hade förstås varit att istället ge medaljen till den som förbättrat sitt eget resultat mest. Då skulle man i alla fall slippa meningslös jämförelse med andra…