Frågan är om det är så det ska tolkas. Budskapet från Stockholms stadshus på fredagen om att också Moderaterna sällar sig till Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Folkpartiet tillsammans med Kristdemokraterna som tidigare sagt nej till ett OS i Stockholm 2022. Eller mer riktigt, nej till ansökan om att hålla OS i Stockholm. Vägen till ett eventuellt OS är naturligtvis både lång och dyr men av allt att döma kan vi nu sluta att fundera.

Frågan är om jag ska vara en besviken idrottsföreträdare, en lättad skattebetalare eller en idrottsföreträdande skattebetalare som tycker det kunde varit roligt och att sånt som är roligt faktiskt kan få kosta litet? Egentligen kan jag nog tänka mig att vara alltihop. Idrottens regler är ju enkla – ibland vinner man, däremellan förlorar man och någon enstaka gång blir det oavgjort. Vilket resultatet än är förpassas det till historien så snart slutsignalen ljudit. Bäst i framtiden klarar sig den som tar läget som det är och accepterar verkligheten. Ska vi ta med något från Idrottsgalan i veckan så är det faktiskt just det. I Globen fick årets golfare i världen, Henrik Stenson, också ta emot svenska folkets uppskattning. Han åkte tillbaka till sin första tävling för säsongen med både Jerringpriset och galans pris för årets manlige idrottare i bagaget. Då ska man veta att det inte var länge sedan Henrik knappt var topp 300 i världen. Vägen från detta till Globens scen har utöver ruskigt hårt arbete kantats av en övertygelse om att golf spelas härifrån och framåt. Gjort är gjort och därmed lika bra att lägga åt sidan. Det enda värt att ta med in i framtiden är lärdomarna.

Eller vad var det Per Elofsson sa? ”Det är bara att bryta ihop och komma igen!”