Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Resultat eller prestation – vad värderas?

Det var en tidig lördagsmorgon. Det är det väl varje lördag men som tur är behöver jag inte ge mig upp med tuppen varje helg. Den här gången stod det dock Hammarbyspelen på schemat. Sätrahallen invaderas av barn och ungdomar, från 11 år och uppåt. Det är härlig energi. Tillsammans med övriga funktionärer ”checkar” jag in och får en igenkännbar blå tröja. Det är mitt första spel och jag ska tjänstgöra i trestegsgropen.

Strax efter registrering stöter jag på dagens speaker. Han heter Willy Berggren och berättar att han gör sitt 45:e spel. Puh tänker jag. Var ska vi hitta såna som Willy i framtiden? Till vardags är han stark man bakom Sport Campus Sweden som ger idrottare chansen att kombinera sin satsning med studier. Och när han inte gör det är det Hammarby IF som gäller. Var gränsen går däremellan vet nog bara Willy.

Många lär de talanger vara som passerat revy framför Willys ögon. Några har säkert nått långt i sin idrottskarriär. Andra har antagligen droppat av under tonårstiden. Just det vet vi ju är idrottens kanske största utmaning. När jag vandrar runt i Sätrahallen reflekterar jag över hur det jag ser eventuellt kan påverka denna avdroppning. Det här är verkligen ”på riktigt”. Prispall, medaljer, resultatlistor anslagna på väggen och utan något tvivel får såväl barn som andra veta vem som är riktigt duktig och vem som har en bit kvar. Sådan är ju idrotten men det är nog värt att undra om den behöver vara det för 11-åringar. Tävlingen blir lätt en fråga om fysisk mognad, snarare än något annat. Samtidigt är friidrott ganska tacksamt om man vill se till sin egen prestation. Varje gren ger ju ett exakt kvitto i minuter, sekunder eller meter och centimeter. En variant hade förstås varit att istället ge medaljen till den som förbättrat sitt eget resultat mest. Då skulle man i alla fall slippa meningslös jämförelse med andra…

Kategorier
Idrottens roll i samhället

Grattis Oslo!

Frågan är om det är så det ska tolkas. Budskapet från Stockholms stadshus på fredagen om att också Moderaterna sällar sig till Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Folkpartiet tillsammans med Kristdemokraterna som tidigare sagt nej till ett OS i Stockholm 2022. Eller mer riktigt, nej till ansökan om att hålla OS i Stockholm. Vägen till ett eventuellt OS är naturligtvis både lång och dyr men av allt att döma kan vi nu sluta att fundera.

Frågan är om jag ska vara en besviken idrottsföreträdare, en lättad skattebetalare eller en idrottsföreträdande skattebetalare som tycker det kunde varit roligt och att sånt som är roligt faktiskt kan få kosta litet? Egentligen kan jag nog tänka mig att vara alltihop. Idrottens regler är ju enkla – ibland vinner man, däremellan förlorar man och någon enstaka gång blir det oavgjort. Vilket resultatet än är förpassas det till historien så snart slutsignalen ljudit. Bäst i framtiden klarar sig den som tar läget som det är och accepterar verkligheten. Ska vi ta med något från Idrottsgalan i veckan så är det faktiskt just det. I Globen fick årets golfare i världen, Henrik Stenson, också ta emot svenska folkets uppskattning. Han åkte tillbaka till sin första tävling för säsongen med både Jerringpriset och galans pris för årets manlige idrottare i bagaget. Då ska man veta att det inte var länge sedan Henrik knappt var topp 300 i världen. Vägen från detta till Globens scen har utöver ruskigt hårt arbete kantats av en övertygelse om att golf spelas härifrån och framåt. Gjort är gjort och därmed lika bra att lägga åt sidan. Det enda värt att ta med in i framtiden är lärdomarna.

Eller vad var det Per Elofsson sa? ”Det är bara att bryta ihop och komma igen!”