Har varit på konferens i dagarna två. Tror att det måse vara i dessa kvarter han höll till, kommissarie Van Veeteren, Håkan Nessers gamle hjälte. Visst bodde han i Maardam? När tåget från Bryssels flygplats passerar Mechelen känns det som jag är på väg. Väl framme i Antwerpen är jag säker på att Van Veeterns ande vilar över den pampiga tågstationen.

Nåväl, Van Veeterens miljö var väl uppdiktad och jag landar till slut i en konferenslokal där SPLISS-studien ska presenteras och diskuteras. SPLISS står för Supporting Policy factors Leading to International Sporting Success och studien involverar en hel radda forskare från världen kring. 15 länder har exponerat sina elitidrottssystem för analys och jämförelse och databasen är onekligen imponerande. Vad säger resultaten då?

Det pågår en kapprustning i elitidrottens värld. Sen studien startade någon gång vid seklets början har alla deltagande nationer ökat sina satsningar med mellan 50 och 75%. Alla utom Spanien, och de må ju sägas ha legitima själ. Och mera pengar ger mera guld. Problemet är bara att det inte finns flera guld att dela på. IOK har stängt dörren och antalet tävlingar i OS är i princip konstant. Flera länder tar medaljer. Kostnaden per medalj har alltså ökat dramatiskt.

Intressant är också att i globaliseringens tidevarv lär man så bra av varandra att alla nu i princip gör samma saker. Det handlar inte längre om vad man gör utan hur bra man gör det. Självklart eskalerar detta av att inblandade människor flyttar runt. Australien till UK till Kanada och tillbaka till Australien.

Ännu mera intressant är förstås att en fråga förblir obesvarad – varför ska regeringar satsa på elitidrott? Den är helt enkelt för svår. Mår vi bättre, har vi roligare, blir vi hälsosammare av en guldmedalj eller ens av ett VM-slutspel i fotboll? Ja, nog är det ganska många som tror det. Men det är klart – det finns ju onekligen en del andra hål att stoppa i också om man nu har ansvar att driva ett land…