Igår pratade jag för en riktig gubbliga. Lätt grånade herrar som njuter av pensionens frihet och träffas med jämna mellanrum, för att diskutera och utbyta erfarenheter inom det område som förenat dem genom livet – idrotten. Nu är det inte jag som gett dem namnet, det skulle jag aldrig våga, men de kallar sig faktiskt gubbligan. Deras sammanlagda erfarenhet i idrott lär uppgå till flera hundra år. Kanske säger det något om tidsandan att det är just en gubbliga, och inte en tantliga eller pensionärsliga. Just här och nu syns de senare i alla fall inte till.

Vi pratar om allt från 56:ornas framfart, bakgrund och möjligheter (ni vet Borg, Stenmark, Wassberg m.fl.) till utmaningarna i dagens idrott. På vägen hem reflekterar jag över varför samhället egentligen ser ut som det gör. Varför avpolletterar vi människor vid en viss ålder och får dem att tro att de inte längre ska ”vara med”? Jag jämför med vad jag upplevde under mina år i England. Aldrig innan och inte efter har jag varit med om något liknande. Jag hade kommittéer och arbetsgrupper av erfarna herrar (under den tiden hade England skilda organisationer för damer och herrar) till min hjälp som jobbade, många gånger mer än vad jag som anställd gjorde, enbart för sin kärlek till golfen (och kanske till utveckling och förbättring). Jo, visst minns jag mest de positiva sidorna och glömmer den kamp jag fick föra vid förändring men nog är jag ändå övertygad om att fördelarna övervägde.

Tänk om vi i svensk idrott bättre kunde inkludera och använda? Kanske det är barnbarns-kopplingen som ska lösa min generations ständiga kamp för att få tiden att räcka till? Vems farfar eller mormor blir nästa tränare? Och vem tar hand om ekonomin eller verksamhetsplanen?