På måndagsmorgonen presenterade SVT sin stora undersökning på temat elitsatsning för barn där man involverat landslagsaktiva i de tio största idrotterna. De har fått ge sin syn på verksamhet för barn och unga samtidigt som de också fått reflektera över sin egen väg fram. SVT ska ha en eloge för det gedigna arbete man gjort. Att komma åt nästan 200 aktiva i dessa landslag är inte det enklaste.

Resultaten av undersökningen är inte helt enkla att tyda. Helt klart är att idrottsbakgrund påverkar hur man svarar. Skillnaderna är stora mellan individerna. Det är dock lätt att fråga sig om de egentligen vet vad de svarat på?

Över lunch med en erfaren svensk idrottsledare är det omöjligt att inte diskutera de publiceringar SVT kommit med, såväl nationellt som regionalt. Vi kommer in på frågan om hur ord och begrepp får en särskild laddning. Elitsatsning till exempel. Undrar vad som skulle hända om vi istället beskrev vad som faktiskt händer eller vad som görs/borde göras? Om frågan är – tycker du att:
-Barn som gillar att idrotta ska få göra det?
-Den som vill hålla på mycket, gärna i spontan och oorganiserad form om det är möjligt, ska få göra så?
-Verksamhet för barn ska organiseras så att den möter varje barn där han/hon är och ger realistiska utvecklingsmål att sikta mot med god hjälp på vägen?
-Barn (och andra) förtjänar tränare som är välutbildade och kompetenta för sin roll med kunskap både om barn, deras utveckling och om idrotten i fråga?
-Idrott ska vara kul, stimulerande och sporra till fortsatt aktivitet?

Om svaret är ja, har du du sagt ja till (tidig) elitsatsning? Eller har du beskrivit en verksamhet/aktivitet som är bra där ”idrott” faktiskt skulle kunna bytas ut mot körsång, pianospel eller matematik och alla andra aktiviteter människor engagerar sig i?

Tänk, helt enkelt, om det inte är så svårt? Men, inte sällan är det just det enkla som är så svårt…