Söndagsmorgon är lika med idrottsmorgon. Det gäller nog i många svenska hem. Idag styr jag kosan mot friidrottstävling med äldste sonen. I det vackra sensommarvädret är det som möter ren propaganda för både utomhusidrott och svensk folkrörelse. Samtidigt är tävlande elvaåringar en stilstudie i hur utmanande olika takt av fysisk mognad kan vara för såväl arrangörer, som tränare, föräldrar och barn själva. Här finns så klart flickan som är huvudet högre än alla sina kompisar och säkert tiotalet kilo tyngre. På en annan bana briljerar den närmast tekniskt fulländade medan ovana armar intill kastar visselspjut så det tjuter i luften. Hyllmeter av akademisk forskning visslar förbi på nolltid. Funderingar kring hur mycket av arv och/eller miljö som spelat in i de prestationer som utförs ligger inte långt borta. För att inte tala om de resultat som ligger längre fram i tiden.

I förra veckan blev jag uppringd av en reporter på Sveriges Radio. Han hade tagit del av innehållet i David Epsteins bok ”The Sports Gene” och sedan, via ett samtal med Anders Eriksson i Florida, han som i sin forskning förklarade varför 10000 tinnar kan göra dig till expert, fått rådet att ringa mig. Det blev en lång diskussion via såväl svenskt tennisunder som Usain Bolt, Malcolm Gladwell, Bill Gates och afrikanska löpare. ”Nature or nurture” – den eviga frågan. Jag har inte läst boken än (Epsteins) men tills vidare tycker jag Daniel Coyle har en bra gränsdragning: handlar det om uthållighet, hastighet och hoppförmåga (högt, långt) så gör gener skillnad. Speciellt på världselitnivå. Handlar det om komplexa färdigheter (typ allt annat) är det miljön son fäller avgörandet (kvalitet på träning, coaching, motivation mm). Och, tänker jag, på Tibblevallen är det ändå ingen son kan påverka genuppsättningen så den är lika bra att glömma!