I veckan har jag besökt Universiaden, en tävling som för 27:e gången i sommarupplaga samlar runt 11000 deltagare från närmare 170 länder. Studenternas eget OS gick den här gången i Kazan i centrala Ryssland, en stad med dryga miljonen invånare som har stora idrottsliga ambitioner. Det talas om att man till denna tävling byggt cirka 30 nya arenor och man laddar för fullt för att bli ett slags ryskt idrottscentrum som sätts på kartan med hjälp av stora evenemang. Lokalbefolkningen hjälper till att fylla läktarna under Universiaden och stämningen är fantastisk. Hemmanationen skördar horder av medaljer och stoltheten är överväldigande. I resultatlistorna blandas olympiska medaljörer med talanger ”på väg upp” och konkurrensen är på många håll knivskarp. I basket till exempel spelar ett svenska utvecklingslandslag (eller något ditåt) på både dam- och herrsidan mot länder som USA, Ryssland och Kanada och får därmed känna på nästa generations världsspelare. I simning slås det svenska rekord som inte räcker så långt då flera länder utnyttjar dessa tävlingar som förberedelse inför det VM som går i samma bassäng 2015. Traditionen är nog också sådan att många simmare använder universitets- och collegestudier som ett led i sin utveckling till elitsimmare. Då blir Universiaden ett klockrent sätt att uppleva vad ett OS senare kan bjuda på. Just där ligger förstås nyckeln till hur viktigt detta evenemang är – passar det in i idrottens utvecklingstrappa?

Och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att den späda brittiska tjejen med en stor väska fylld av racketar och ”Cambridge University Tennis” på bröstet också fått med sig något värdefullt av sin medverkan i Universiaden. Hon lär inte vinna Wimbledon, men med en utbildning från Cambridge kommer hon att klara sig bättre än de flesta av de blivande olympierna. Och hon kan alltid tacka idrotten för sitt minne av Kazan 2013!