Efter ett par veckors skönt och välbehövligt lögande i både pool och på strand i sydliga nejder är jag tillbaka i verkligheten igen. Den där uppkopplingen är en naturlig del och man med jämna intervaller överöses med viktiga såväl som triviala nyheter i skrivet format. När jag kommer hem från semester ligger ett oläst nummer av Tidningen Chef och väntar på mig. I min värld betyder det att en riktigt spännande stund ligger framför mig och jag tar magasinet med mig i sängen. Efter en stunds läsning är jag chockad. I det återkommande chefstestet gör tidningen denna gång en sågning jag inte tidigare sett maken till och jag säger till min fru att jag undrar hur det hade kännts att få en sån utvärdering av sig själv presenterad över flera uppslag i tidningen. Inget vidare är nog en underdrift av större slag. Ett par dagar senare sitter jag med Dagens Industri och läser på ledarplats att den stackars VD:n har avgått. En nyhet som då redan är gammal men som tydligen följde på den artikel jag förvånades av.

När jag susar med Lufthansa bort i natten mot Universiaden någonstans i Ryssland funderar jag över hur svårt det egentligen är. Alla vill vi vara bra chefer, föräldrar, kompisar, tränare, coacher, äkta makar och allt vad det är – men hur ofta får vi egentligen konkret feedback på hur vi klarar oss? Inte vill jag vänta till nästa medarbetarundersökning eller till någon trist utvärdering som säkert är ifylld med måttligt engagemang. Men hur ofta inbjuder jag till feedback? Tror det kan vara läge med en öppen fråga. Kanske börja med barnen: Hur tycker ni pappa klarar sig? Vem vet om det därmed går att undvika en kalldusch i Vi föräldrars ”pappatest”. Eller kanske KP gör dessa? Nej, bättre då att heta Ancelotti och få höra att Zlatan tvekar att vara kvar när man flyttat!