Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället

Universiaden – ett steg på vägen, eller ”bara” ett minne för livet?

I veckan har jag besökt Universiaden, en tävling som för 27:e gången i sommarupplaga samlar runt 11000 deltagare från närmare 170 länder. Studenternas eget OS gick den här gången i Kazan i centrala Ryssland, en stad med dryga miljonen invånare som har stora idrottsliga ambitioner. Det talas om att man till denna tävling byggt cirka 30 nya arenor och man laddar för fullt för att bli ett slags ryskt idrottscentrum som sätts på kartan med hjälp av stora evenemang. Lokalbefolkningen hjälper till att fylla läktarna under Universiaden och stämningen är fantastisk. Hemmanationen skördar horder av medaljer och stoltheten är överväldigande. I resultatlistorna blandas olympiska medaljörer med talanger ”på väg upp” och konkurrensen är på många håll knivskarp. I basket till exempel spelar ett svenska utvecklingslandslag (eller något ditåt) på både dam- och herrsidan mot länder som USA, Ryssland och Kanada och får därmed känna på nästa generations världsspelare. I simning slås det svenska rekord som inte räcker så långt då flera länder utnyttjar dessa tävlingar som förberedelse inför det VM som går i samma bassäng 2015. Traditionen är nog också sådan att många simmare använder universitets- och collegestudier som ett led i sin utveckling till elitsimmare. Då blir Universiaden ett klockrent sätt att uppleva vad ett OS senare kan bjuda på. Just där ligger förstås nyckeln till hur viktigt detta evenemang är – passar det in i idrottens utvecklingstrappa?

Och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att den späda brittiska tjejen med en stor väska fylld av racketar och ”Cambridge University Tennis” på bröstet också fått med sig något värdefullt av sin medverkan i Universiaden. Hon lär inte vinna Wimbledon, men med en utbildning från Cambridge kommer hon att klara sig bättre än de flesta av de blivande olympierna. Och hon kan alltid tacka idrotten för sitt minne av Kazan 2013!

Kategorier
Coaching och ledarskap

Chefstest – men hua!

Efter ett par veckors skönt och välbehövligt lögande i både pool och på strand i sydliga nejder är jag tillbaka i verkligheten igen. Den där uppkopplingen är en naturlig del och man med jämna intervaller överöses med viktiga såväl som triviala nyheter i skrivet format. När jag kommer hem från semester ligger ett oläst nummer av Tidningen Chef och väntar på mig. I min värld betyder det att en riktigt spännande stund ligger framför mig och jag tar magasinet med mig i sängen. Efter en stunds läsning är jag chockad. I det återkommande chefstestet gör tidningen denna gång en sågning jag inte tidigare sett maken till och jag säger till min fru att jag undrar hur det hade kännts att få en sån utvärdering av sig själv presenterad över flera uppslag i tidningen. Inget vidare är nog en underdrift av större slag. Ett par dagar senare sitter jag med Dagens Industri och läser på ledarplats att den stackars VD:n har avgått. En nyhet som då redan är gammal men som tydligen följde på den artikel jag förvånades av.

När jag susar med Lufthansa bort i natten mot Universiaden någonstans i Ryssland funderar jag över hur svårt det egentligen är. Alla vill vi vara bra chefer, föräldrar, kompisar, tränare, coacher, äkta makar och allt vad det är – men hur ofta får vi egentligen konkret feedback på hur vi klarar oss? Inte vill jag vänta till nästa medarbetarundersökning eller till någon trist utvärdering som säkert är ifylld med måttligt engagemang. Men hur ofta inbjuder jag till feedback? Tror det kan vara läge med en öppen fråga. Kanske börja med barnen: Hur tycker ni pappa klarar sig? Vem vet om det därmed går att undvika en kalldusch i Vi föräldrars ”pappatest”. Eller kanske KP gör dessa? Nej, bättre då att heta Ancelotti och få höra att Zlatan tvekar att vara kvar när man flyttat!