Den här veckan har jag varit ute och rört på mig. Östersund följt av Malmö. Regn avlöst av strålande skön sommarsol. Nationellt Vintersportcentrum och Malmö Idrottsakademi. Två frågor på agendan egentligen – Riksidrottsuniversitet och kompetensstöd till svensk elitidrott. Ibland går frågorna ihop, men inte nödvändigtvis och alltid. Svensk universitetsidrott har en något brokig historia. Den är lång, framför allt manifesterad i Sveriges Akademiska idrottsförbund (SAIF) som är en nybliven 100-åring. Samtidigt är den, åtminstone i elitidrottssammanhang, inte direkt jämförbar med universitetsidrott på en del andra håll och framför allt då förstås i USA. På planet till Malmö fick jag tag i en International Herald Tribune och läste där om hur den högste ansvarige på University of North Carolina just slutat av skäl som främst hade att göra med fotbollslaget på skolan. Hans enkla analys var att antingen får man vara tydlig när man rekryterar chef att idrotten är den kanske viktigaste delen av jobbet. Eller så får man låta det ansvaret vila med chefen för ”athletic department”. En rektor har knappast sin bakgrund i Sport Management.

Nu lär svensk idrott inte riktigt landa där amerikansk befinner sig vad gäller kopplingen till universiteten men när jag ser vad som händer på ett antal håll runtom i landet är det tydligt att vi har mer att hämta av den kombination idrott och akademi kan utgöra. Malmö och dess idrottsakademi är ett gott exempel på hur man med små resurser och stor kompetens kan åstadkomma mycket genom samverkan. Samtidigt gäller det att navigera rätt här i alla varianter av stödsystem som en individ, eller ett lag, kan bli föremål för. Och nog kan vi bättre i svensk idrott. Vi behöver bara samordna oss något bättre…