I veckan som just passerat spelades det stor golf i Stockholmstrakten. I Bro närmare bestämt. Jag tog tillfället i akt och gjorde ett besök en av dagarna. Och från att vant ha snurrat runt bland rep, avstängningar, range och bana i mitt tidigare liv kände jag mig helt klart litet utanför den här gången. Inte lika många kända ansikten som förut och inte samma koll på det där oskrivna som bara faller sig så naturligt när man varit där så många gånger förr. Jag slås av att just detta är en av golfens största utmaningar. Att få också främlingar att känna sig välkomna. Utan tvekan har svensk golf varit den kanske bästa i världen på detta. Det fanns ju en tid då alla strömmade till golfbanorna. Idag är det tuffare och över en lunch med en god kamrat reflekterar vi över om golfens till viss del dåliga rykte – i flera ögon dyr, svårtillgänglig och med bristande ledar-/tränarskap – inte egentligen är oförtjänt.

På många golfklubbar får unga aktiva medlemskap (som berättigar till hur mycket spel man vill), träning i grupp minst en gång i veckan, dessutom av en välutbildad tränare anställd av klubben, för runt tusenlappen eller strax däröver. I jämförelse med många andra alternativ är det mycket för pengarna. Hemligheten? Lika genialisk som den är enkel. De mest betalande medlemmarna, som håller skutan igång, heter vuxna och skulle i andra idrotter kallas motionärer.