Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

10000 timmars lust och glädje. Då kanske…

Fredagar är en riktigt bra anledning att försöka få händerna på en Dagens Industri. Då medföljer nämligen DI Weekend som ofta innehåller riktigt bra läsning. Mitt problem är vanligtvis att jag inte hinner så mycket mer än att ögna igenom tidningen men denna gång har jag lyckats spara bilagan och ägnar en god stund åt den. Strunt samma då att det redan är söndag.

Det finns en omfattande och välskriven intervju med samtliga Abba-medlemmar i magasinet på glättigt papper. Janne Gradvall har intervjuat och skrivit. På ett ställe refererar han till Malcolm Gladwell och 10000-timmarsregeln. Egentligen är det ju Anders Erikssons forskning som lagt grunden för det resonemanget. Idag höjs en hel del kritiska röster mot de 10000 timmarna eftersom det finns anledning att tro att variansen är stor. När det gäller Abba tycks dock regeln bekräftas. Och då inte som undantag eftersom de uppges ha haft sina timmar bakom sig redan innan Abba startades.

På en av frågorna får Benny Andersson berätta om hur han spelade dragspel med sin farfar. Det var lustfyllt, berättar Benny. Jag hakade på bäst jag kunde och spelade en massa fel. Men han (farfar) tillrättavisade mig aldrig. Han lät mig vara. Farfar litade hela tiden på att ”det där kommer du att fixa så småningom”. Eftersom han trodde det trodde jag det också. Att få uppleva det betydde otroligt mycket för en liten killes självkänsla.

Något säger mig att farfar visste vad han gjorde…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället

På turné

Den här veckan har jag varit ute och rört på mig. Östersund följt av Malmö. Regn avlöst av strålande skön sommarsol. Nationellt Vintersportcentrum och Malmö Idrottsakademi. Två frågor på agendan egentligen – Riksidrottsuniversitet och kompetensstöd till svensk elitidrott. Ibland går frågorna ihop, men inte nödvändigtvis och alltid. Svensk universitetsidrott har en något brokig historia. Den är lång, framför allt manifesterad i Sveriges Akademiska idrottsförbund (SAIF) som är en nybliven 100-åring. Samtidigt är den, åtminstone i elitidrottssammanhang, inte direkt jämförbar med universitetsidrott på en del andra håll och framför allt då förstås i USA. På planet till Malmö fick jag tag i en International Herald Tribune och läste där om hur den högste ansvarige på University of North Carolina just slutat av skäl som främst hade att göra med fotbollslaget på skolan. Hans enkla analys var att antingen får man vara tydlig när man rekryterar chef att idrotten är den kanske viktigaste delen av jobbet. Eller så får man låta det ansvaret vila med chefen för ”athletic department”. En rektor har knappast sin bakgrund i Sport Management.

Nu lär svensk idrott inte riktigt landa där amerikansk befinner sig vad gäller kopplingen till universiteten men när jag ser vad som händer på ett antal håll runtom i landet är det tydligt att vi har mer att hämta av den kombination idrott och akademi kan utgöra. Malmö och dess idrottsakademi är ett gott exempel på hur man med små resurser och stor kompetens kan åstadkomma mycket genom samverkan. Samtidigt gäller det att navigera rätt här i alla varianter av stödsystem som en individ, eller ett lag, kan bli föremål för. Och nog kan vi bättre i svensk idrott. Vi behöver bara samordna oss något bättre…

Kategorier
En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

En främling på bekant mark

I veckan som just passerat spelades det stor golf i Stockholmstrakten. I Bro närmare bestämt. Jag tog tillfället i akt och gjorde ett besök en av dagarna. Och från att vant ha snurrat runt bland rep, avstängningar, range och bana i mitt tidigare liv kände jag mig helt klart litet utanför den här gången. Inte lika många kända ansikten som förut och inte samma koll på det där oskrivna som bara faller sig så naturligt när man varit där så många gånger förr. Jag slås av att just detta är en av golfens största utmaningar. Att få också främlingar att känna sig välkomna. Utan tvekan har svensk golf varit den kanske bästa i världen på detta. Det fanns ju en tid då alla strömmade till golfbanorna. Idag är det tuffare och över en lunch med en god kamrat reflekterar vi över om golfens till viss del dåliga rykte – i flera ögon dyr, svårtillgänglig och med bristande ledar-/tränarskap – inte egentligen är oförtjänt.

På många golfklubbar får unga aktiva medlemskap (som berättigar till hur mycket spel man vill), träning i grupp minst en gång i veckan, dessutom av en välutbildad tränare anställd av klubben, för runt tusenlappen eller strax däröver. I jämförelse med många andra alternativ är det mycket för pengarna. Hemligheten? Lika genialisk som den är enkel. De mest betalande medlemmarna, som håller skutan igång, heter vuxna och skulle i andra idrotter kallas motionärer.