Så var det dags att vända hemåt. Riksidrottsmötet 2013 är avslutat och svensk idrott har stakat ut riktningen för de närmsta två åren. Jag har fått min första upplevelse av idrottens högsta beslutande organ och jag kan nog säga att jag åker hem med tillförsikt. En deltagare, med erfarenheter från båda håll, menade att idrottens sammankomst är överlägsen, om inte alla så åtminstone många, politiska partiers. Själv åker jag hem med ett förnyat hopp om demokratin.

Debatten böljade emellanåt både fram och tillbaka och när en av deltagarna från talarstolen uttryckte något i stil med att ”jag har fått min demokratiska skolning i idrottsrörelsen och jag vill att mina barnbarn ska ha samma chans” tror jag att jag ungefär förstår vad han menar.

Karin Mattsson-Weijber sa i sitt inledningsanförande att hon önskade att alla föreningsordföranden någon gång skulle få uppleva det hon upplevde just då – att prata inför 100% av sina medlemmar. Och tänk om idrotten på alla nivåer kunde erbjuda det!

Föreningsfostran och demokratisk förståelse är begrepp som nog känns främmande för många unga. Min son sa härom dagen att han tyckte elevrådet var värdelöst eftersom de vuxna ändå aldrig lyssnar. Nu är ju inte skolan någon demokrati men om alla barn fick vara med om det ca 200 ombud nu upplevt i Luleå – då skulle vi ha ett annat samhälle. Här är faktiskt budskapet att kunskap är både värdefullt och grunden till all form av förändring. Nyckeln till låset på förändringens dörr heter gemensam förståelse, uppnådd av kloka argument och sann övertygelse. Och den vetskapen, den är ju faktiskt användbar överallt!