Sverige är Världsmästare i ishockey, för herrar. En seger på hemmaplan måste ju vara något av det bästa man kan åstadkomma som idrott och idrottare. Kvällstidningarna svämmar över med hurrarop och superlativa beskrivningar av insatsen och publiken såväl framför teven som i arenan tycks aldrig få nog. I Kungsträdgården menar Aftonbladet att 20000 jublande firade Tre Kronor dagen efter segern.

Själv tillbringade jag helgen i London på en konferens på temat talangutveckling. Där kunde jag bland annat höra om hur engelsk rugby fullkomligen översköljdes av unga som ville börja spela rugby efter det att England vunnit World Cup 2003. På sätt och vis menar man att man fortfarande försöker återhämta sig efter detta. Att ta hand om alla de som ville börja var nämligen ingen lätt uppgift. Samtidigt är man i engelsk rugby nu helt övertygade om att ett VM guld på hemmaplan 2015 ,då man står som värd, är precis vad rugbyn nu behöver för att lyfta sina deltagarsiffror. Och den här gången är man beredd.

Beredd får man nog säga att Storbritannien var efter OS. Då Sport England i december, enligt the Guardian, räknade in 750000 nya idrottsdeltagare (som idrottar minst en gång i veckan) jämfört med året innan. Störst ökning av alla hade cykel (=väldigt framgångsrik i OS) och från rodd (=väldigt framgångsrik i OS) rapporteras att vattendragen på öarna inte räcker till för alla som vill prova på. Vad sägs om det som en härledning till varför en satsad krona på elitidrott faktiskt är en väl avvägd investering i både folkhälsa och ungdomsverksamhet?