Ganska nyligen pratade jag med min tidigare ”närmsta man” från perioden jag jobbade i England. Han berättade skämtsamt att han just höll på att färdigställa sin CV för att skicka in till Manchester United. Det blev ju ett jobb ledigt där för inte så länge sedan. ”The greatest manager of all times” enligt många, Sir Alex Ferguson, meddelade att nu är det dags att lämna in nycklarna, hänga upp skorna eller vad man nu kan tänkas göra efter 26 år som manager i en av världens största och mest framgångsrika klubbar.

Härom dagen pratades vi vid igen, jag och min före detta kollega, och kunde konstatera att han helt enkelt blivit förbisedd av United. Snabbare än kvickt hade man meddelat att Fergusons efterträdare, han finns i grannstaden, tränandes Everton. Detta var knappast någon plötslig tanke. På flera håll kunde man snabbt läsa att David Moyes har förberett sig för det i större delen av sitt liv. Sant eller inte så har säkert United förberett sig lika länge. En av Moyes första kommentarer var att chansen att träna United dyker inte upp så ofta, så när den gör det är det nog bäst att ta den.

Med största säkerhet har han rätt. Jim Collins visade i Good to Great att företag som går från att vara bra till bäst ofta gör det med en genomtänkt ledare. En som ofta har ett förflutet i eller nära organisationen och som inte alls är något stort namn med tung meritlista. Viktigare är att veta vad man vill, och vad man har förutsättningar att bli bäst i världen på. Sen är det bara att kavla upp. Frågan är var United ska ta vägen, från Great till Greater? Eller blir det möjligen en resa åt det andra hållet?