I slutet av förra veckan hade vi möte igen med Elitkommittén i svensk idrott. 9 mycket erfarna idrottsledare, alla från olika idrotter och med alla möjliga perspektiv presenterade – sommar, vinter, olympisk, icke-olympisk, paralympisk, lag, individuell, stor, liten etc. Till det några av oss som representerar de så kallade centrala stödorganisqtionerna och vi har en panflett med alla de olikheter man vanligtvis vill ha med för att hitta ett slags tvärsnitt av svensk idrott.

Elitkommitténs diskussionsområden är ofta ganska vida och visionära. En av punkterna denna gång skulle man kunna kalla för elitidrottsklimatet i landet. Med det menas ungefär hur viktigt elitidrott kan tyckas vara i såväl vårt som andra länder. Jag drar mig till minnes en artikel jag läste i The Guardian strax efter jul där en brittisk opinionsundersökning redovisades. Man hade bland annat frågat britterna om OS hade varit värt pengarna. Och trots att man också berättade att kalaset kostade i runda slängar 9 miljarder pund (100 miljarder svenska) svarade 78% att jo, det var det visst. I undersökningen bad man också människor ta hänsyn till OS, det dåliga vädret, den första ”double-dip” recessionen sedan 70-talet och Drottningens diamantjubileum och svara på om Storbritannien blivit ett bättre land att leva i det senaste året. 49% svarade ja, det hade det. Och den enda rimliga analysen av det måste ju vara att antingen drottningen eller elitidrotten, och kanske allra helst kombinationen, faktiskt gör livet mera värt att leva!