Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället

Monday night – in the Newsroom

Igår kväll var det dags igen. Veckans högtidstimme framför teven. Den spenderar jag med Will McAvoy i the Newsroom, måndagar KL 22 i SVT1. När hustrun tittar på mig med någon slags ”du stackars medelålders man som inte kan se hur otroligt banalt detta är” medlidande blick och jag torkar en tår i ögat försöker jag mig på en snabbanalys över vad jag fäst mig vid hos detta program. Det tydligaste jag kan komma på är att det faktiskt är ”rätt”. Ambitionen från nyhetsrummet är att framhålla fakta, visa på hur saker och ting faktiskt ligger till, i syfte att göra människor mer kompetenta och kunniga. Tron är att upplysta, medvetna människor engagerar sig och gör bättre val. Hela demokratins grundfundament alltså.

I mitt huvud spinner hjärnan nu vidare och min lekmannamässiga beteendeanalys stoppar när nyhetsredaktionen står upp mot sina egna ägares kortsiktiga vinstkrav och med stor integritet vägrar göra vad ”alla” andra nyhetsredaktioner gör då en nyhet, som senare visare sig vara falsk, sprids i etern. Detta trots att man riskerar att tittarna byter kanal med försvunna reklamavtal som resultat. Då slår det mig att det ju är precis detta som är ”riktig idrotts” allra mest genuina själ. Integritet, och känslan för vad som är rätt och fel är egentligen hela idrottens poäng, på planen och utanför planen. Idrotten blir ointressant när fusk, hot, match-fixing eller annat elände kommer ens i närheten. Och när det som hände i Djurgården händer i vilket lag som helst, eller för den delen i vilket sammanhang som helst, då är det nog bara att lägga ned. Och det var väl precis vad både tränaren Magnus Pehrsson och ordförande Tommy Jacobsson gjorde. Frågan nu är var Will McAvoy’s lärjunge befinner sig, beredd att göra vad som krävs för att återupprätta demokratin som styrelseform i både Djurgården och på ett antal andra håll i vårt kantstötta samhälle. Var han än är har han mitt stöd…

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling

Mot Jönköping!

Av ”guld i mun” som morgonstund utlovas ha märks inget när jag sätter mig på SJ:s tåg 519 mot Jönköping strax efter fem på fredagsmorgonen. Resan går söderut hade antagligen Kristian Luuk inlett i På Spåret. Jag passerar röda stugor med vita knutar, fantastiska sjöar och slås för ett ögonblick av att detta inte kunde vara någon annanstans i världen. Om bara någon vecka kommer landskapet att vara än väckrare. Grönt, blommande och så mycket mera levande än under de månader som naturen nu bara väntat på att få återvända till den skönhet som gör den så mycket mera rättvisa.

På programmet idag står idrottsmedicinskt Vårmöte i arrangemang av Svensk förening för fysisk aktivitet och idrottsmedicin (SFAIM), en av våra viktigaste partners i arbetet med att stärka stödet till svensk elitidrott. Temat för mötet är ”idrottaren i fokus” och föredragarlistan är onekligen imponerande. Många av Sveriges ledande forskare, läkare, sjukgymnaster finns på plats och dessutom ett antal aktiva idrottare, absolut ledande inom sina områden, för att redovisa sina erfarenheter och senaste forskning. Tyvärr lär det inte vara så väldigt många tränare, denna gång heller, och det är här som RF:s viktigaste roll i dessa frågor kommer in. Medicinen och idrotten behöver mötas i större utsträckning. Frågan om skadeprevention borde vara central i varje tränarutbildning eftersom en av de viktigaste delarna för att nå framgång i väldigt många idrotter är att hålla sig skadefri. En skadad aktiv tränar inte bra och tävlar om möjligt ännu sämre. Naturligtvis är den debatt som varit under senare tid kring barns idrottande och eventuella tidiga elitsatsande också oerhört central. Den är dock inte enkel. Men solklart är att kunskapen måste öka. I eftermiddag är det till exempel debatt med Michail Tonkonogi och Leif Swärd som lär bli spännande. Läs gärna Jonas Arnesens intervju med Leif Svärd i Svenska Dagbladet.

Kategorier
Digital innovation Elitidrottsutveckling

Innovation i idrottens tjänst

I veckan fick jag en ruskigt spännande inbjudan. Den kom från Göteborg och handlade om ett möte för att spåna kring utvecklingsfrågor på temat idrott, innovation och lärande. Något ironiskt är det att jag samtidigt läser en kurs inom just innovation; http://www.coursera.org har öppnat fönstret för lärande världen över och i min telefon och dator är det professor David Owens från Vanderbilt University som står för kunskapsöverföringen. Jag reflekterar över vad han säger och det jag upplever i idrottens värld. Till exempel träffade jag en uppfinnare som gett sig in i golfens vindlande utmaningar när jag deltog på en utvecklingsdag om smarta textilier härom sistens. Någon som tror att han där funnit en lätt miljö att få acceptans för innovationer i?

Enligt professor Owens kan hinder som stoppar innovation delas in i ett antal moment eller punkter:
-individen; vår förmåga att se saker på andra sätt, lösa problem på nytt sätt och även att sälja in en annorlunda idé
-gruppen; vilken kraft, medvetet eller omedvetet, har den grupp vi befinner oss i att stå emot nytänkande och annorlunda beteende?
-organisationen; många av oss finns i någon form av verksamhet där såväl struktur som strategi och resurser kan sätta rejäla käppar för den bästa av nya lösningar
-industrin; eller kanske sammanhanget. Hur mottaglig var den till exempel till Boklövs v-stil (för den som kommer ihåg hur backhoppning såg ut innan). Regler och förordningar är som gjorda för att sätta gränser.
-samhället; vad är acceptabelt och vad strider eventuellt mot skrivna och oskrivna uppfattningar om vad som ”gäller”?
-tekniska; finns det tid och möjlighet för omvärlden att lära det nya som krävs för att implementera en innovation?

Sammantaget är det lätt att förstå att det där med innovation inte är så enkelt. Samtidigt visar professor Owens att det liksom många komplicerade processer följer en väldigt logisk gång. Det gäller bara att förstå varje enskilt steg. Och hur det går för vår vän i golfen? Ja, mitt tips är att han nog har något att bita i vad gäller ”industrin”!

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället

I gränslandet

Den första fulla veckan av april är helig för många golfare. Det är då magnolian blommar som allra vackrast och rhododendrons färger lyser som allra klarast i TV-bilderna från Augusta. Årets första så kallade major går av stapeln på herrsidan. Under alla mina år i golf lyckades jag aldrig ta mig nerför Magnolia Drive, upp mot det vita klubbhuset och ut på de böljande fairways som är så mytomspunna. Men, även svensk TV följer ju faktiskt tävlingen riktigt bra så jag håller till godo med det.

Ett Masters passerar sällan utan en riktig snackis och i år lär denna utan tvekan bli Tiger Woods eventuella regelbrott. I morse kom beskedet att han inte diskas, med motiveringen att han själv inte kan ha insett brottet då det begicks. Det regeltillägget är nytt och har skapats för att tv-bilder av idag avslöjar mer än vad spelaren själv har möjlighet att se/upptäcka/bedöma. Under lång tid kommer det dock att diskuteras om detta beslut var riktigt. Woods säger ju faktiskt själv att han medvetet droppade 2 yards ifrån den punkt där han senast slog. Reglerna mrnar att slaget ska spelas (så nära den punkt man senast slog från som möjligt). För de flesta av oss har 2 yards ingen som helst betydelse eftersom vi inte har en susning om hur man kontrollerar bollen med sådan exakthet. För Woods är det möjligt att det gör skillnad dock. Likt Bernhard Langer som en gång undrade om måttet han fått var från bak- eller framkant på sprinklerlocket (som är ungefär 1,5dm i diameter…). Den ende som vet detta är Woods själv. Om han håller golfens ideal i första rummet har han också svaret på om han ska spela vidare eller ej.

Läs en utmärkt redogörelse från The Guardian

Kategorier
En modern förening

Olika ingång – samma mål

Påsklovsvecka och jag har varit på besök i verkligheten. Och vilken underbar sådan förresten. Vintern har väl aldrig varit bättre med gnistrande kalla nätter och behagligt milda och soldränkta dagar. En sådan dag tillbringade jag med familjen i en stor mellansvensk alpin anläggning. Jag är inte bortskämd på den fronten men jag skulle nog drista mig till att säga att det var en av de bästa skiddagar jag har haft. Backarna badade i sol, pisterna var smäckert preparerade, det var smockfullt med folk utan att det kändes trångt och vuxna och barn åkte skidor tillsammans.

Just den här anläggningen får nog betraktas som en framgångssaga. Utan allt för många år på nacken är den en av sveriges mest besökta. Den är dock tom på slalomklubbar. Istället håller den lokala klubben till i en närliggande backe. Nu gick den inte att besöka den här dagen eftersom den var stängd för säsongen men jag gissar att det där ser annorlunda ut. En skillnad till exempel om man nöjer sig med att studera hemsidan är att liftkortet kostar hälften så mycket. Omsättningen lär också vara betydligt blygsammare. Kanske är det så här det ska vara men när Dan Persson i Idrottens Affärer skriver om idrottens egen finansieringsgrad antar jag att han talar om den potential som, i flera idrotter, finns i alla dem som är aktiva, och det mer än någonsin, utanför förening. Tänk om vi också var med och bidrog till den lokala föreningen när vi kom på besök.