Igår när Carl Bildt åkte till Irland och väldigt många irländare samtidigt styrde kosan mot Stockholm (dock oklart om dessa händelser hade något samband), då drog jag till Göteborg. Någonstans mellan dryga 49000 åskådare på Friends Arena och Stadshuset på Gustav Adolfs torg gömmer sig de olika världar svensk idrott kan befinna sig i. Fotbollen precis nyinstallerade i en fantastik nationalarena som säkert med sin blotta uppenbarelse lockar en hel del uppmärksamhet och, i Göteborg, landhockeyn med fallande medlemssiffror och utan en endaste plan med internationellt godkänd standard som målmedvetet jobbar för att ta sig uppåt i både popularitet och resulttatlistor.

Jag är med på förbundets möte med Göteborgs stad som någon slags moraliskt stöd när de ska försöka påverka staden att egentligen svara upp mot ett gammalt löfte. Det fanns nämligen en plan i Göteborg en gång och när den försvann skulle där komma en ny. Den väntar man fortfarande på.

Medan vi sitter där, hos David Lega och hans kamrater, blir jag mer och mer fascinerad av landhockeyn. Sverige rankar någonstans runt 30 i världen på herrsidan. Det är väl ungefär vad vi gör i fotboll också. I London OS sålde landhockey tredje flest biljetter, efter friidrott och fotboll. Landhockey är stort i världen. ALLA spelar, åtminstone enligt det internationella förbundets promotionfilm. Och mest fascinerande av allt är att upp till 16 år spelar killar och tjejer tillsammans. Därför att man valt att ha det så. Eureka!