Igår var jag på handboll. Det är min dotter som spelar och onsdagen är litet av veckans höjdpunkt – träning! Tjejerna är 8 år och glädjen går inte att ta miste på. Varken hos spelare eller tränare. Samma dag har DN ett stort uppslag kring ”krisen i de olympiska idrotterna”. Ungdomarna kommer inte till flera av de idrotter som finns på programmet och professionella tränare efterfrågas som kan locka, motivera och stimulera ungdomarna. Jag tänker att ett studiebesök i Bandhagens skola en onsdag kväll kan vara värt att göra.
.
Min dotters lag har två tränare. Båda är de Professionella med stort P. Betydelsen av ordet professionell kan ju vara något dubbel. Med stort P är det viktigaste för mig att man kan sin sak. Med litet p är det här man tjänar sitt levebröd. Något levebröd tjänar inte en tränare för flickor -04, i alla fall inte på handboll. Med handboll kan dessa tränare. Båda är före detta landslagsspelare med ett handbollshjärta större än bollen. Min övertygelse är stor att det dom två inte kan lära laget, det är inte värt att kunna. I alla fall inte när man är åtta år.

Det är möjligt att Sverige behöver flera professionella tränare. Det som dock är helt omöjligt är att det i sig skulle göra någon skillnad, om inte det engagemang och den kunskap som finns i den här gympasalen finns på så många ställen som möjligt där barn och ungdomar har möjlighet att idrotta.